Världens undergång

Strax efter Andra världskriget tillsatte den brittiska regeringen en arbetsgrupp ledd av känd professor för att utröna eventuella faror med rökningen. Jag hörde en intervjuv med en av de då unga forskare som deltog i arbetet, idag en pensionerad professor i 100-årsåldern.

Man började med att besöka sjukhus och fråga sjuka om derras rökvanor. Han berättade att när man efter några veckor sammanställde de första svaren stod det genast klart för alla i hela gruppen hur in i helvete farligt det var att röka och som en följd slutade alla i gruppen omedelbart att röka .

Det tog några år till att slutföra forskningen, men när man till slut presenterade resultatet för beställaren regeringen, blev svaret  ”Det här kan vi inte publicera, folk kommer ju att bli rädda ju”. Regeringens vägran att publicera resultatet officiellt till trots fanns ju rapporten dock kvar som vetenskapligt arbete och vi kan därför med fog påstå att mänskligheten har med säkerhet haft kunskap om rökningens farlighet sedan slutet av 40-talet. Likaförbannat finns det människor än i dag som påstår att det handlar om överdrivna larmrapporter.

Precis där står vi när det gäller klimatfrågan. I tobaksfrågan finansierades och finansieras motståndet av tobaksbolagen, i klimatfrågan finnansieras motståndet framförallt av ”the Koch brothers”.

Ronnie Sandahl skriver fint i en krönika:

"Senast förra veckan kom jag återigen att tänka på det där promenaddäcket, de där isbitarna som klingade i kristallglasen.

Kanske var det just isen som gemensam nämnare. Eller om det var bristen på panik. Skakade forskare berättade att sex stora glaciärer i västra Antarktis nu är bortom all räddning. Havsnivåerna kommer att stiga. Andemeningen var i stort sett att Noak snart bör lätta ankar. Det blev notiser i nyhetsflödet. Knappt ens det."

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article18915683.ab

Politisk programförklaring

Politisk programförklaring

Född -59 var faktiskt efterdyningarna av världskriget och nazismen levande under min uppväxt, har jag insett så här efteråt, jag formades av  tidsandan, det är bara är så. Jag tog till mig berättelser om mellankrigstiden, om hur hatet mot minoriteter piskades upp, om hur språket blev allt hårdare och mycket annat. En följd av detta är att jag inte klarar av när folk marcherar i takt, en annan följd är att jag inte klarar av när människor uttrycker sig svepande och generaliserande, framför allt om andra människor, och jag är inte mycket förlåtande när människor uttrycker sig förklenande och nedlåtande om andra.

Jag vet att jag som ung tänkte att jag ska vara uppmärksam på om samhällsutvecklingen börjar att gå åt fel håll och en dikt som brukar tillskrivas Martin Niemöller satte djupa spår i mig och jag svor på att detta ska inte hända oemotsagt under min livstid.

”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist; Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten; Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude; Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Nu är vi där, nu är det dags, nu drar vi igång, nu har det redan gått alltför långt, det lågintensiva, ihärdiga motståndets tid är inne. Jag är till hela mitt politiska väsen liberal, vänsteraktivism göre sig lika lite besvär som sverigedemokratism, jag tror starkt på EU som projekt som en garant för en fredlig och demokratisk utveckling av Europa. Jag hyser inte politkerförakt utan jag har den största respekt för många av våra folkvalda, faktiskt för de flesta av dem, dock inser jag att makt har en förmåga att korrumpera och vi måste därför hålla ögonen på alla med makt, må det var folkvalda eller styrelsemmar i stora företag och organisationer. Må det stå klart för var och en, min skeptisism är strakast gentemot stora företag och organisationer då de samtidigt som de besitter mycket makt står under en begränsad demokratisk kontroll.

Vad som till slut triggade denna min politiska programförklaring var denna artikel om romernas situation här i det Frankrike som jag idag kallar hemma efter att ha bott här i drygt 16 år. Det har varit en livslång process, men nu rann det över.

Här är artikeln som till slut fick det att rinna över.

Mina barn ska inte få växa upp i ett läger

/c