Finanskris och strandnära tomter

Jag har en känsla av att folk inte har tagit till sig allvaret i det som utspelar sig på finansmarknaderna, utan man ser det mer som ett irriterande brus någonstans långt därborta, ungefär som med klimatförändringarna. Man säger att det här är ju för hemskt, men inte gör man något åt det. Man flyger mer än någonsin till Thailand och fortsätter att köpa strandnära tomter som om havet aldrig kommer att stiga och det finns många som inte har börjat planera för den kommande arbetslösheten. Själv har jag stoppat min frus strävan att köpa en strandtomt, och jag har både privat och i mitt jobb en tid nu strävat efter att göra mig oberoende av krediter. Jag har inte glömt krisen i Sverige på 90-talet när bankerna helt utan vidare drog in krediter för välmående företag och därmed tvingde många, många i konkurs. Jag vet att det finns dom som betecknar detta som en av de största katastroferna för svenskt företagande under hela 1900-talet och säger att otroliga mängder arbetstillfällen gick förlorade och att en hel generation driftiga entreprenörer förlorade sina tillgångar eller tappade sugen eller både och.

Jag är rädd för att det som kan komma nu, speciellt efter det att den amerikanska kongressen stoppat president Bush's planer, kan bli mycket värre. Men vad vet jag, en stackars sate som sitter framför min bildskärm och trycker, men vad jag än vet, så håller jag i hatten, för jag har en känsla av att det kommer att börja storma ordentligt, även här i Europa.